Om ni läst min introduktion till Queen Anne känner ni till att jag nyligen gjorde en blixtvisit i Southampton där jag – med fartyget vid kaj – fick chans att uppleva det nya Cunard-fartyget under mindre än ett dygn. Det var intensivt, och häftigt som alltid att vara bland de första på plats!
Två videor ligger ute på vår YouTube-kanal SeaFunTV (ett tips: prenumerera så stödjer ni inte bara mitt fortsätta arbete med att upptäcka och berätta om vad som händer i kryssningsvärlden, utan undviker att missa spännande nyheter) och en hel del att titta på finns också på Instagram för den som är intresserad: @seafun.se).
Jag tänker inte ens försöka att redogöra för hela fartyget, av den enkla anledningen att jag inte hann se allt. Men jag ska dela mina ärliga tankar som snurrat runt i huvudet både då och efteråt. Och ett av dem är att Queen Anne inte liknar något av de andra fartygen i flottan, och tur är väl det!
Queen Anne markerar en nystart
Jag har sett att fartyget får utstå en del kritik. På sätt och vis är det inget ovanligt när ett nytt fartyg kommer, särskilt inte när ett rederi tar ett kliv i någon riktning från tidigare design och upplevelser.
Jag ska inte påstå att jag vet hur Cunard tänkte när de började skissa på nya fartyget Queen Anne, men jag kan våga mig på en gissning. Den här drottningen ska föra rederiet in i framtiden, och framtiden ligger förstås i händerna på yngre passagerare. Inte unga, men yngre. De är nämligen både en förutsättning för rederiets fortlevnad, och en naturlig utveckling – att man följer samtiden när nya ytor ska designas.
Och de gamla fartygen är inte vad som kommer dra dessa nya kryssningspassagerare till sig, även om några kanske vill prova den semesterupplevelse som deras föräldrar pratar så varmt om, eller gör en generationskryssning med föräldrar och mor-/farföräldrar.
Se videon från mitt besök på fartyget nedan (klicka på bilden):
Nedtonad och stilfull
Lyckas de locka till sig den målgruppen; de som kanske är i 40- och 50-års åldern, som uppskattar traditioner, arv och en förstklassig samt nedtonad och stilfull upplevelse – ja då kan jag mycket väl tänka mig att satsningen blir mer än lyckad. Men, det är förmodligen inte den inbitna ”Cunardern” som kastar sig över att boka Queen Anne. I alla fall inte om man ska tro de i vissa fall, väldigt syrliga kommentarer jag sett i olika Cunard-specifika Facebook-grupper.
Avsaknad av badkar i en Princess Grill-svit, några färre kvadrat i yta och försök att låta dåtid och samtid mötas i en mer modern design går tydligen inte hem hos de Cunard-trogna britter som gisssningsvis utgör merparten i dessa grupper.
Men, nu skriver jag ju för svenskar och ni som är vana Cunard-kryssare får gärna lämna era synpunkter i en kommentar direkt här på sajten så att andra förhoppningsvis kan få ta del av en mer nyanserad bild.
Bell boys på rad
Fartyget är väldigt fint, men jag kan också se en lite stapplande mix mellan två världar som försöker mötas i Queen Anne. Jag gissar att det löser sig med tiden, detta att det å ena sidan är ett helt nytt fartyg som gör entré på de sju haven, å andra sidan att rederiet bär med sig traditioner från ”den gamla eran” då man tog en transatlantisk kryssning för att ta sig mellan Europa och USA.
Så hur var då stämningen ombord och vilka intryck och upplevelser hann jag samla på mig? Det började redan när jag klev ombord och möttes jag av leende bell boys på rad. Jag vet inget annat rederi som har det. På väg till min hytt gick jag förbi fartygets atrium som sträcker sig från fartygets Grand Lobby nederst och två däck upp. Det är nedtonat och sobert, och som jag säger i videon om Queen Anne, med ett ganska maskulint uttryck – utan någon värdering i det.
Min svit – en Princess Grill – var i mitt tycke en väldigt positiv upplevelse men jag behövde ju inte dela den med någon och är utan tidigare erfarenhet av denna hyttkategori så att det inte fanns badkar eller en walk-in-closet var inget jag reflekterade över. Möjligtvis att badrummet var litet för att vara en svit.
Några favoritutrymmen ombord
Svitgäster har också access till en egen lounge som jag verkligen tyckte om, Grills Lounge är nog faktiskt ett av mina favoritutrymmen ombord. Väldigt vilsam och fin atmosfär att vistas i. Men kanske har jag gjort för många lyxbetonade kryssningar, för jag förväntade mig att något skulle ingå här, som gratis kaffe eller åtminstone vatten i loungen, ja något.
En egen terrass har grill-gäster också, med solsängar och sittgrupper ute på däck. I övrigt missade jag mycket av utomhusdäcken då det började regna när jag skulle se mig om där. Här nedan är i alla fall en bild på utomhuspoolen bak i aktern. Snyggt med de där svartvita ränderna runtom, kommer göra sig fint till en klarblå himmel och sol…
The Pavilion
Med en inbokad massagetid blev lunchen ytterst kort. Jag hade 10 minuter på mig att få i mig en burgare i inomhuspool-avdelningen The Pavilion (vilket är förklaringen till att jag glömde fota den). Jag valde en fiskburgare som var riktigt god, de pommes frites som kom med var dock så tunna att friteringen hade gjort dem för hårda för att äta.
När vi ändå pratar om The Pavilion så finns här alltså en snabbmatshörna – The Pavilion Grill – där det går att beställa burgare. Det finns också en bar och en gelateria (glassbar). En trappa upp, fortfarande med utsikt över poolen, ligger The Pavilion Wellness Café.
Jag hade läst om detta hälsocafé innan och verkligen sett fram emot att testa utbudet, men i och med att det kostade och jag hade så ont om tid, hoppade jag över det. Jag bara ögnade mig igenom menyn snabbt och precis som jag trott såg det otroligt läckert ut med alla mina favoritsmaker! Det jag hann testa, utöver burgaren, var en sorbet med Gin & Tonic-smak. Riktigt fräsch och vuxen smak, perfekt för den som ogillar sötsliskiga glassar!
Mareel Beauty & Wellness
Jag hann precis till min spabehandling åtta däck ner. Japp, ner – entrén till Mareel Beauty & Wellness ligger på däck 1 och 2. Placeringen känns lite udda för ingången till skönhetscentret ligger alldeles utanför teatern.
Själva spaavdelningen med bastur och hydroterapipool (”thermal suite” som det ofta kallas), ligger tack och lov en trappa ner. Ja jag skriver ”tack och lov” för om jag kommer ut lite vimmelkantig och rufsig i håret med märken i pannan efter att ha legat med ansiktet mot en brits som man ofta gör vid massage, vill jag inte stöta ihop med piffade gäster ute på galej.
Jag kommer gå in mer på den behandling jag fick testa på min andra sajt, Spabanken, men kan bara säga att jag hade en jätteduktig och lyhörd terapeut som verkligen lyssnade på mina önskemål. Efteråt mådde jag som en prinsessa!
Med tanke på att fartyget mer är av mellanklass (strax under 3000 passagerare jämfört med de 7600 som är max på världens största kryssningsfartyg), tycker jag att utbudet i deras spa är generöst tilltaget. Utöver den centrala hydroterapipoolen finns keramiska relaxbäddar, kneipp (fotbad med omväxlande varmt och kallt vatten), hinkdusch och bastur av olika varianter: torr, med himalaya salt, is och ånga. Här kan man njuta många timmar.
Restauranger på Queen Anne
Vi hoppar tillbaka till avsnittet mat. Queen Anne har ett dussin matställen ombord, plus Carinthia Café ($), The Pavillion Gelateria ($) och roomservice (ingår). Alla ställen är dock inte för alla – som Princess Grill, Queens Grill och Britannia Club Restaurant – där bara gäster i motsvarande hyttkategori får äta.
Alla har möjlighet att äta i Britannia Restaurant och Artisans’ Foodhall – den sistnämnda liknar en buffé fast att maten är bakom glas. Man tar inte själv utan får peka på det man önskar äta (vad jag kunde se i alla fall).
Till specialrestaurangerna som kostar extra hör Tramonto (inlfuenser från Medelhavet), Aji Wa (japanskt), Aranya (indiskt), Sir Samuel’s Steakhouse & Grill (såväl kött som fisk), Golden Lion (klassisk pubmat tolkat av den tvåstjärniga kocken Michel Roux) och The Pavillion Wellness Cafe.
Själv åt jag middag på Princess Grill Restaurant dit jag hade access eftersom jag bodde i en Princess Grill Suite. Mycket trevligt! Jag tog tillfället i akt att testa en hel del från menyn.
Innan mina beställda rätter började dyka upp blev jag överraskad med en amuse-buche som bestod av melon och torkad skinka. Därefter var det dags för min förrätt; anklever, madeira-parfait och rökt anka plus brioche-toast med russin samt lök- och mandarinmarmelad. Suveränt alltihop, vilken start!
Den klassiska hummersoppan med cognac som följde därpå var också till belåtenhet, och faktiskt så god att den var svår att inte äta upp…(planen var att lämna rum för mer mat). Sallader fanns också men de hoppade jag över och ägnade mig istället åt att njuta av rioja-glaserad revbensspjäll som delade tallrik med pepprad chateaubriand (oxfilé) i skivor, svamp, sparris och fransk potatisgratäng. En härlig rätt att sippa ett kraftigt rödvin till!
Jag var nöjd med allt förutom att min potatisgratäng à la daphinoise var nååågot underkokt. Bearnaisen saknade jag också och när jag istället blev erbjuden senap tänkte jag att ”kan de inte skilja gult från gult?!”.
Men fick jag insyn i senare, tydligen är det kutym bland britter att äta senap till kött, även om jag kan tycka att jag kunde fått frågan när det nu stod bearnaise på menyn. När jag frågade kom den i mina ögon rätta såsen äntligen in, men tyvärr fick den inte någon topplacering i min gom. Lite för syrlig i mitt tycke.
Senare funderade jag på detta hur svårt det måste vara för ett kryssningsfartyg att tillfredsställa allas smaker och vanor. Det en nationalitet tycker är en självklar matchning höjer en annan på ögonbrynen åt.
En bit dessertost slank också ner innan det var dags att prova de söta efterrätterna. Här provsmakade jag och min väninna av varandras desserter för att på så sätt få testa två olika:
Jordnöts- och mjölkchoklad cremeaux med passionsfrukts och espresso-sockerkaka och saltkaramell-parfait, och vaniljcheesecake med jordgubbs- och vaniljsås.
Den som gick under namnet ”cremeaux” hade ju en ganska galen smakmix (jordnöt, passionsfrukt och espresso) som vi båda tyckte krashade in i varandra på ett högst olyckat sätt. Vaniljcheesecaken smakade konstigt nog mer nougat eller kola än vanilj och jordgubb, och var lite störande brunbeige i färgen. Inte heller den vann vår gunst. Som tur var anlände också ett fat med fina och varierande små petit fours som piggade upp innan vi lämnade bordet.
Underhållning och kvällsliv
Nu väntade nattlivet på att upptäckas! Med en enda kväll ombord fick vi komprimera allt och beta av mingel, show, drinkar, dans och resterande ytor vi ännu inte hade hunnit se i högt tempo.
Bortsett från Commodore Club där många satt på kvällen och hade det mysigt, så hängde de flesta på däck 2. Här ligger nämligen både teatern, Queens room (där det spelades musik och dansades), plus den nya lokalen Bright Lights Society. Jag har läst att The Pavilion också kommer att ha underhållning kvällstid som Silent disco och filmvisning, men om de hade det på detta VIP-event vet jag inte.
Vi smög in i teatern fast det hunnit börja och tittade på en del av föreställningen, en musikal. Det var både underhållande och skickligt framfört, det höll hög klass. Men att storyn utspelade sig på… kanske 1940-talet? kändes lite gammaldags för ett fartyg som nu ska ta rederiet in i framtiden.
Denna festkväll var det highlife i Queens room och gästerna stuffade runt i sina glittriga festkläder, men en av de mer insatta gästerna viskade att han inte alls trodde att det skulle bli samma slags musik framöver…inget disco i alla fall, vi får se. Jag har å andra sidan svårt att se framför mig att det blir ”ballroom dancing” i denna lokal som inte alls liknar Queens Room på de andra drottningarna.
För att säkert kunna säga vad jag tycker om Bright Lights Society hade jag behövt ytterligare ett par kvällar. Detta är en helt ny lokal och koncept för Cunard som jag hade förväntat mig mycket av. På de skisser jag hade sett och efter det jag hade läst lät det verkligen magiskt. Jag älskar historisk förankring och detta med att namnet är en hommage till att Cunard var det första rederi med elektricitet till havs, kände otroligt passande. I verkligheten kändes lokalen lite som vilken nattklubb som helst, och var näst intill tom när jag klev in. De två artisterna på scen som sjöng och spelade underhöll en handfull gäster. Var var magin? Den kanske kommer.
Vi gick istället ut till baren utanför där stämningen var livad och glad. Planen var att beställa en läcker cocktail, men denna kväll var nog inte den rätta för det. Alla bartendrar var mer än upptagna och servicen blev inte den bästa, inte heller resultatet. Jag beskrev kort vilka smaker jag tyckte om och la till att han gärna fick fria händer att skapa ”den bästa alkoholfria cocktail han kunde” (jag var mest törstig, inte ute efter alkohol). 10 USD kändes ganska saftigt för den juice/läskmix med tonic som jag fick och jag fick be bartendern att justera smakbalansen upprepade gånger.
Vi hade i alla fall en trevlig kväll med roliga samtal och möten och jag fick en god natts sömn och frukost i Britannia Restaurant innan det var dags att gå av. Om ni nu tyckte delar av vad jag beskrivit lät negativt, vill jag bara tillägga att hur trevligt och festligt ett invigningsevent än är, är det också det absolut sämsta tillfälle att bedöma ett kryssningsfartyg! Så se inte detta som en recension av Cunards nya fartyg utan mer som en berättelse om min kväll.
Queen Anne var trots allt bara en ovan tonåring när vi sågs. Med tiden blir hon säkert en välregerande drottning till havs som sina systrar. Jag slår vad om att rutiner, praxis och vanor redan börjar hitta hem, och om jag kanske någon gång i framtiden får tillfälle att uppleva detta vackra fartyg igen ska jag minnas tillbaka till vad jag skrev här och jämföra varje punkt!
Nu återstår bara att säga grattis Cunard till er fjärde drottning samt lycka till på framtida seglingar!
Är du nyfiken på att skapa din egen uppfattning om Queen Anne kan du boka din kryssning med SeaFun Travel här (affiliatelänk).