”Hur man blir slängd överbord” är skriven av den svenska författaren Emmy Abrahamson och kom ut i juni i år. Boken, som beskrivs som en feelgood-roman, är utgiven på Bokförlaget Forum. Såhär beskrivs storyn på bokomslaget:
”Om man är döpt till Jacqueline Coco Marilyn med efternamn Åberg, född Jönsson, så förpliktar det till att utföra stordåd som att övertala sin motvilliga mamma om att det är en strålande idé att åka på kryssning och sedan sätta en illa dold masterplan i verket – hitta en gubbvän till mamma och själv få vila från livet som allt-i-allo i en stökig småbarnsfamilj. Lyx, medelhavet, glamour – vad skulle rimligen kunna gå fel?”
Jag fick den här boken av kollegan/vännen Marlene som vet att jag älskar att kryssa. Självklart blev jag jätteglad – och nyfiken då hon hintade att hon också recenserat den, men att jag inte fick kika på vad hon skrivit innan jag hade läst. 🙂 När jag började läsa boken funderade jag dock på vem den egentligen var skriven för. Definitivt inte för oss kryssningsfrälsta i alla fall. Den passar heller inte den som ännu inte har, men har funderat på, att kryssa. Efter att ha läst denna bok lär de nämligen heller aldrig vilja pröva!
Kryssningar beskrivs negativt
Anledningen är att alla fördomar som funnits om kryssningar (sanna eller ej) händer/beskrivs i boken, plus att reseformen verkligen framställs som något sjavigt, sliskigt och motbjudande. Jag antar att det ska vara roligt, men för oss som faktiskt tycker om den här reseformen så blir det bara ett hinder i läsningen.
Jag värjer mig redan från första början, lider och blir nästan arg, vill inte alls tycka om boken. Jag känner det som att författaren spottar på något som är MITT. Mitt intresse, hobby, glädjeämne. Dessutom hittar jag en massa fel.
Visst, mycket stämmer också på pricken (jag blir motvilligt imponerad över hur korrekta många detaljer är, det är tydligt att hon varit på en research-kryssning själv) men annat stör jag mig på eftersom jag tycker att det inte stämmer. I varje fall har inte jag efter mina drygt 70-nånting kryssningar, varit med om flera av sakerna såsom de beskrivs i boken.
Felaktiga beskrivningar
Till exempel så har jag aldrig fått mitt ”seapass” förrän jag checkat in och uppgett kontokort, visat pass, fyllt i alla papper samt blivit fotad. I boken delas dessa ut i kuvert redan på bussen från flygplatsen. (Bokens huvudperson kanske åker charter, vad vet jag, och då kanske det fungerar annorlunda?) Det är också mörkt när de når fartyget, vilket visserligen är möjligt (ibland börjar kryssningen med två dygn i hamn) men det är ändå ganska osannolikt på en Medelhavskryssning ut i den grekiska övärlden med något mellanklassrederi.
Fartyget de går kryssar med heter ”Dreamcather of the Seas” vilket förstås ger oss kryssningsinsatta direkta anspelningar till Royal Caribbean, något jag tror mer är en slump än meningen eftersom det senare står att det är lågt i tak, något jag snarare känner igen från restaurangerna hos MSC Cruises.
Faktum är att mycket som skrivs är direkt taskigt, som att artisterna skulle vara dåliga, att folk är stupfulla och beter sig därefter och att fartyget är gammalt med omodern inredning. Jag kan inte hålla med om något av detta trots att jag kryssat med många olika rederier. Visst, uppsättningarna och showerna har ibland varit lite fåniga eller krystade, men det är då inte artisternas fel. Dansarna kan verkligen dansa och de som sjunger har ofta fantastiska sångröster.
Att skriva att kaptenen på scen presenteras som ”mästaren ombord” är dessutom en direkt felöversättning. The Master – så säger man på engelska om den högste befälhavaren ombord, alltså kaptenen. Slarvigt att inte den som är satt att korrekturläsa på Albert Bonniers Förlag kunnat se en sådan sak.
Ändå roligt och med igenkänning
Det finns också små detaljer som jag stör mig på i personbeskrivningarna, som i övrigt är väldigt bra, som att den paranta mamman som verkar vara en kvinna med huvudet på skaft och koll på det mesta, skulle bära med sig gammal skinka hemifrån i handväskan och äta av dag efter dag. Den alldagliga huvudpersonen med det ovanliga namnet Jacqueline (kallad Jackie), beskrivs också som å ena sidan lite osäker, som någon som oroar sig för det mesta. Å andra sidan väser hon en bit in i boken att om en fotograf till försöker fota henne så ska hon slå till denne, något man kanske snarare förväntat sig av en mer aggressivt lagd och labil person.
Nåja. Lite smått irriterad över sådana här saker fortsätter jag att läsa, försöker bortse från att den inte passar någon som gillar att kryssa, och slutligen börjar ändå både jag och boken tina upp. Boken är bitskt humoristisk och kryddar generöst med liknelser de flesta läsare kan känna igen. Författaren har fått ihop ett underhållande och färgsprakande persongalleri och – det jag tycker hon är allra bäst på – beskriver relationer på ett träffsäkert sätt.
Så, även om jag tyvärr inte känner igen mig i kryssningsbeskrivningarna, så har jag behållning av Jackies relationstankar och ångest över dessa, vilket får mig att ömsom fnissa och – faktiskt- på slutet få lite fuktiga ögon (men jag är väldigt blödig av mig, som i ”Lilla-Huset-på-Prärien-blödig” ;-)). Värt att nämna är också att mycket faktiskt inte alls utspelar sig ombord utan på de olika grekiska öarna som fartyget stannar till vid, där de åker på utflykt för att se olika kända sevärdheter. Den som älskar Grekland kanske tänker nu att ”bra då är den för mig”. Ja men var beredd på att även här dissas mycket på ett sätt…ja, ni får läsa själva.
Som sammanfattning kan jag säga att jag tyckte den – trots att den ironiserar över kryssningar på ett sätt som borde få de flesta kryssningsfrälsta att slita sitt hår – var rolig och underhållande, och att jag när jag väl kom in i den sträckläste den till slutet.
Lämna gärna en kommentar och berätta vad ni tyckte om ni har läst den.