Medelåldern på fartyget Trollfjord var hög när vi var ombord. Traditionellt har det väl varit så då det utöver utflykterna, ombord mest handlar om att sitta och titta ut genom fartygets fönster eller på däck för att skåda ut över den vackra förbipasserande naturen. Det finns ett gym ombord men annars blir ombordlivet ganska inaktivt. Däcken med allmänna utrymmen är få och det rör sig mest om restauranger, barer och lounger där man…sitter.
Med tanke på Hurtigrutens nya approach så pågår just nu ett generationsskifte, eller borde pågå. Men, det går att ana ett visst glapp inför framtiden. I sin marknadsföring visar de äventyrsfyllda resor med skotrar, örnar, hundspannsturer i yrsnö. De flesta av dessa kan förstås upplevas av alla åldrar, ändå känns tonen ung och tuff.
Ombord är andan inte särskilt ung eller tuff, om än bra för det. Antalet yngre passagerare var lätträknade. På bussen till Vildmarkscenter (de som ordnade hundspannsturen för oss) träffade vi en ung amerikanska, Alejandra Balen 27 år från Chicago, som rest till Norge med sin mamma. Hon var pratsugen som få och högg oss som en korp, törstande efter flera dagar ombord i ett sällskap med – som hon sa själv – en genomsnittsålder på 70-80 år.
När vi träffade dem igen ett par dagar senare hade mamman armen i bandage. Hon hade klämt den i en av dörrarna ut på däck när hon skulle hjälpa en annan passagerare att ta sig in i den starka blåsten (det var ju i princip snöstorm det sista dygnet). Dotterns bagage hade kommit bort på flyget så hon hade gått i samma kläder hela tiden.
Sorgligt och oturligt, men de var båda vid gott mod och verkade se det hela mer som delar av det äventyr de var på. En eloge till dem båda för deras goda resehumör! De var överlag väldigt positiva till det mesta, från hur skadan hade hanterats med läkare och försäkringar, till maten som de uppfattade som hälsosam och fräsch. När jag frågade hur de skulle sammanfatta sin resa (de hade gått ombord två dagar före oss) var de däremot lite mer nyanserade i sitt utlåtande.
– När vi köpte resan presenterades den som något lyxigt och magiskt, berättar dottern Alejandra Balen. Visst har det varit en fin upplevelse och vi har verkligen njutit av resan men det skulle behövas mer underhållning ombord. Särskilt när sikten är begränsad på grund av dåligt väder.
Alejandras mamma, Monica Balen de Tilkin instämmer och fyller även i att Hurtigruten skulle kunna göra själva norrskensupplevelsen mycket roligare.
– Varför står ingen och delar ut filtar när man går ut på däck, kanske går runt och serverar varm choklad? De skulle kunna spela lite musik och göra det hela mer till ett festligt event.
Båda saknade också rollen av en cruise director som alltid återfinns på de stora kryssningsfartygen i resten av världen, någon som småpratar med och för samman gästerna, presenterar och underhåller. Nu blev det hela väl anonymt tyckte de.
Visst är Alejandra och Monica färgade av den amerikanska kryssningstraditionen, och säkert går inte allt att överföra till Skandinavien eller Norge (förmodligen passar det inte heller, Hurtigruten vill nog behålla en viss sakral naturkänsla över sina resor istället för att ”Disney-fiera” det hela…), men jag tyckte ändå att det låg något i vad de sa.
Ironiskt nog har Hurtigruten en ny kommersiell direktör, Magnus Wrahme, med 13 års erfarenhet från kryssningsbranschen och ett förflutet inom bland annat Royal Caribbean Cruise Line. Alltså borde kunskapen numera finnas ”in-house” om hur det går till ”därute”.
Sommartid hittar man flera av de stora rederierna längs Norges fjordar men vintertid är Hurtigruten ensamma. Kanske tycker de därför att de inte behöver göra mer just nu, men om de siktar på ett yngre klientel som ska föra företaget vidare in i framtiden bör de nog se över upplevelsen ombord matchar vad de visar upp i sina reklamfilmer.