150 Central Park är vad rederiet Royal Caribbean International marknadsför som inte bara Oasis-klassens bästa restaurang, utan flottans finaste gourmetrestaurang. Konceptet kom med Oasis of the Seas och finns bara på Oasis of the Seas och Allure of the Seas än så länge. Förmodligen kommer den även ingå på Harmony of the Seas (det tredje Oasis-fartyget) när det kommer nästa år.
Menyn är framtagen i samarbete med den amerikanske stjärnkocken Michael Schwartz, föga känd för oss svenskar men en känd och prisbelönt kock i USA med flera restauranger och många tv-framträdanden bakom sig. 150 Central Park är en av fartygets specialrestauranger vilka inte ingår i kryssningsbiljetten utan kostar extra.
På 150 Central Park är avgiften 40 USD per person. I det ingår en fast sexrätters meny till vilken man kan köpa ett matchande vinpaket för ytterligare 75 USD. Totalt går ett besök alltså på nära 1000 kronor för mat och vin.
150 Central Park ligger i området Central Park; Allures utomhuspark på däck 8. Att kunna gå ut i en parkmiljö under bar himmel på ett kryssningsfartyg, skyddad av fartyget på vardera sida är förstås speciellt redan i sig och när man kliver in på restaurangen höjs förväntningarna ännu mer. Miljön är elegant och trivsam med lagom många platser och med fönster ut mot parken och förbipasserande.
Jag hade aldrig ätit där förut och blev därför väldigt glad när tillfället uppenbarade sig på min Allure-kryssning i förra veckan. Platserna är populära och vår lilla grupp fick ett bord sista kvällen kl. 21.30. Sent, men självklart tog vi det ändå då själva syftet med resan var att hinna uppleva så många aspekter av fartyget som möjligt. Så bättre sent än inte alls!
Servitören från Rumänien var charmig och pratsam, hälsade välkommen och förklarade konceptet, om än i ett något stressat tempo. Kanske kände han också att vi hade mycket att ta oss igenom innan de skulle stänga för kvällen. Menyn, som var och en fick med sig med sitt namn tryckt på, bestod av följande sex rätter:
- Stracciatella – tunt skurna grönsaker som tomat, rödbeta, morot, inlagda pärllökar, ärtskott.
- Onion Velouté – löksoppa med puffat vildris.
- Veal Bolognese Agnolotti – pastaknyten fyllda med kalvkött i sås.
- Wild King Salmon – laxfilé på bädd av ”farro risotto” smaksatt med fänkål.
- Beef Tenderloin – kött med en smördegsruta vid sidan om täckt av tunt skurna grönsaker.
- Toasted Hazelnut Fiancier – en chokladkaka med rostad hasselnöt, jordgubbar marinerade i balsamvinäger samt chokladtryffelkräm.
Efter tre rätter var jag fortfarande hungrig. Jag hade ju i princip lämnat de första två, så smaklösa och tråkiga var de.
Hur vackert skurna grönsakerna i babyformat än var, var de kalla och intetsägande. De vilade på någon slags ost (stracciatella) men inte heller den tyckte jag smakade något direkt.
Löksoppan fick mig att tänka på en kokbok från 70-talet om billiga vardagsrätter; för hur lyxigt är det med löksoppa?
Kockar som gör något extremt annorlunda och kreativt av basvaror höjer jag på hatten för men här handlade det om en högst ordinär soppa som jag inte hade blivit imponerade av i någon restaurang ombord.
Pastaknytena smakade bra, men tog mig inte i närheten av den njutningsnivå jag förväntar mig att få segla iväg till smakmässigt på en gourmetrestaurang. Dessutom var jag vid det här laget ganska trött på kökets faiblesse för färsk koriander. Nu råkar jag verkligen gilla örtkryddan; men när fyra rätter av sex är garnerade med den blir det för mycket. Underligt och fantasilöst. Dessutom är det en speciell krydda som man antingen älskar eller avskyr så jag förstod inte alls poängen med detta.
Så laxen; för hårdstekt på ytan och för salt i mitt tycke. Kornrisotton var väldigt god men merparten av laxen fick – trots min vid det här laget stigande hunger (klockan hade hunnit bli runt 23 på kvällen) – ligga kvar oäten.
Biffen var måltidens höjdpunkt. Här var hela sällskapet överens om att köttet höll högsta klass. Det jag ändå saknade var en fantasifull uppläggning och spännande tillbehör.
Ingen verkade ha ansträngt sig att lägga upp någon av rätterna med lite artisteri som jag kan tycka hör en gourmetkrog till. Det ska vara njutning för öga och gom. Smördegspuffen vid sidan av köttet kändes torr och trist till så även här stannade mitt betyg bara på ”halvnöjd”.
Slutligen desserten. Jag hade gärna sett en lättare och krämigare avslutning istället för en torr. Dessutom beskrevs chokladkakan vid presentationen mer som en chocolate fondant (den franska chokladbakelsen som bara gräddas halvvägs vilket får den att rinna ut på tallriken när man skär i den) men som sådan var den alldeles för välbakad; ytterst lite i mitten hade den typiska krämiga, halvfärdiga konsistensen som en sådan dessert ska ha. Smaken var mycket bra men ändå – ingen fullpott här heller.
Som ni förstår blir slutbetyget på detta restaurangbesök inte särskilt högt. Hur konceptet med de ”färska ingredienserna” från små utvalda producenter i Florida fungerar när fartyget kryssar i Medelhavet vet jag inte. Så färska kan de väl inte längre vara, eller byts de ut mot ingredienser från lokala producenter i Europa? Jag tvivlar på det. Vinerna lämnar jag därhän i denna recension då det är ett för stort kapitel för sig att bedöma. Men visst, valen var spännande och gav upphov till flera nya favoriter.
Sammanfattningsvis vill jag avsluta med att säga; jag älskar Allure of the Seas och hela fartygsklassen. Det finns mycket jag blir imponerad av ombord. Tyvärr hör inte detta restaurangbesök dit. För när världens största kryssningsfartyg har en gourmetrestaurang som dessutom är den dyraste av specialrestaurangerna ombord, vill jag bli hänförd och lycklig av att äta där. Nu kan jag inte annat än avråda alla från att lägga sina pengar på 150 Central Park.