En kväll var det VIP Sailaway Party ombord och vi var inbjudna. Vi hade fått veta vilken kväll det skulle äga rum och blivit instruerade att titta i det dagliga programmet efter information om plats. Där stod det att det skulle vara kl 19 i baren på däck 11.
Vi fick stuva om i programmet denna dag för att få till det. Middag hade vi inte hunnit med men vi hade klätt upp oss och var på plats i tid. Väl där möttes vi av – tomhet. Inget särskilt, inga canapéer eller champagne, officerare som minglade med gästerna eller något av det vi var vana vid på ett Sailaway party.
Vi frågade barpersonalen som sa att det var ett missförstånd, det skulle inte vara något party. Nu hade fler gäster börjat strömma till som uppenbarligen väntade på samma sak som oss. Andra gäster gav sig tillkänna, pratade med oss, väntade och undrade också. Jag ringde till receptionen som sa att de skulle skicka någon att reda ut det.
Där stod alltså en massa passagerare, uppklädda, som dessutom hade betalat för detta och köpt särskilda biljetter till eventet (som jag senare såg utannonseras till alla som kryssar i den tryckta ombordtidningen). Och ingen tog hand om dem. Vilken flopp.
Till slut kom hotellchefen upp och avblåste det hela med en usel ursäkt: ”vi brukar aldrig ha det inomhus i denna bar”. Som om det var till någon tröst eller förklaring. De hade ju själva tryckt ut informationen i programmet så någon måste ju vetat och tagit beslutet.
Som plåster på såren utlovades champagne och att biljetterna skulle återbetalas. Men istället tröstades folk med varsitt glas billigt bubbelvin (inte alls champagne, jag såg när de hällde upp vilket inte alla gjorde). Kanske fick de pengarna tillbaka, men någon fest med officerare eller canapéer blev det inte. Och något billigt snikvin ville vi inte ha, vi gick därifrån.