Våra middagar åt vi mestadels på Il Cerchio d’Oro, inredd i guldgult och svart och med mönster av guldiga ringar. Ljudnivån är ganska hög här också men inte som på buffén.
Maten var bra även om det aldrig serverades något överdådigt som hummer eller oxfilé. En kväll åt jag havskräftor, en annan musslor, kött av olika slag och även anka…desserterna gjorde de generellt riktigt bra. Ost fanns också på menyn. Det enda jag egentligen var lite förvånad över var en torr laxbit utan sås på första galakvällen. Den kunde de serverat på något festligare vis tycker jag. Annars var vi överlag som sagt nöjda.
Ett par ord även om servicen. Bortsett från någon mindre miss där vi inte fick in vad vi beställt (glömma kan ju alla) var servicen mycket bra. Trevlig och tillmötesgående. Framförallt i början av kryssningen var vi alltid sena till vår sittning då vi tagit fel på tiden, men trots att det stod ”Closed” på en skylt utanför restaurangen vinkades vi alltid vänligt in.
Ibland blev vår servitör nog trött på att vi var sist att bli klara i restaurangen. Eftersom vi har två barn (6 år och 11 månader) med varierande behov och tempo var det inte alltid lätt att ”hålla flytet” under middagen. Då stod han och nästan stampade bredvid oss vid bordet, men han sa aldrig något utan visade god min. 🙂
Ibland tangerar rätterna till att avspegla ett visst återkommande mönster som jag antar beror på ett begränsat antal råvaror som varieras på olika sätt. Då droppade min aptit ett par steg, liksom när den rökta laxen till förrätt kändes igen från à la carte-frukosten…
Någon gång åt vi också middag på självserveringen Zanzibar där maten är enklare men okej. En bit lasagne, moussaka, lite fisk eller kyckling med tillbehör. Och så finns alltid pizza av olika slag.
Blir man trött på att äta i samma restaurang varje kväll kan man variera med ett besök på specialrestaurangen El Sombrero. Vi prövade den en kväll vilket jag ska berätta mer om i nästa inlägg.