Jag drömmer och googlar. Surfar in på ett rederis hemsida, söker på Medelhavskryssningar i sommar. Hittar fina rutter längs grekiska övärlden, vissa med ett och annat stopp i Turkiet. Känner först att ”ja! den tar vi, den där vore något!”, för att i nästa stund inse att det är i dessa vatten människor på flykt gör helt andra slags båtfärder med livet som insats.
Jag känner mig minst sagt kluven. Hur ska jag, hur kan jag fortsätta med det som blivit mitt yrke, min specialinriktning på mina resereportage? Lyxiga kryssningar i vatten där människor kämpar för sina liv när det skulle behövas exakt fartyg av denna kaliber och storlek för att rädda alla…
Tänk alla livbåtar nedsänkta med besättning som kunde plocka ombord de nödställda. Tänk samma flyktingar slussas in i de varma hytterna och salongerna för att inte tala om restaurangerna fyllda med dignande menyer. Tänk de insatser som skulle kunna göras, om inte ekonomiska frågor stod i vägen.
Nej visst, det är inte dessa enskilda rederiers sak att reda ut flyktingfrågan, avsätta rum, tid och plats åt något annat än att öka sin omsättning och företagets vinst. Men är det någon annans sak? Vems sak är det? Är det inte allas vår sak att hjälpa?
Jag drömmer vidare fast nu med ett helt annat scenario på näthinnan: tänk ett rederi som avsatte ett fartyg, en kryssningsvecka, enstaka dagar – ja vad som helst! – åt att göra en räddningsinsats längs Dödens kust. Hur hade du känt inför det rederiet? Jag vågar påstå att det hade varit världens bästa pr-kampanj som hade gett obetalbara resultat, på alla fronter.
En kommentar på “Tänk ett kryssningsfartyg som räddningsbåt”