Igår gjorde vi en dundertabbe; vi missade fartyget – och det är inte ett aprilskämt! Nu är vi en erfarenhet rikare men det är inte en av de saker man önskar ska hända, båda av hänsyn till andra och sig själv, att missuppfatta tiden ställer verkligen till det! Som tur var slutade allt väl tack vare MSC Cruises vänliga besättning och kapten Raffaele Iaccarino på MSC Armonia. Så här gick det till.
Vi hade sovit över på designhotellet The Vine i Funchal, Madeira, och satt på takterassen när vi såg att MSC Armonia började röra på sig. Konstigt tyckte vi, men samtidigt ringde det en klocka i bakhuvudet att jag hade läst att det skulle byta plats i hamnen så jag tänkte att det väl var i sin ordning. Men ändå, man kanske skulle dubbelkolla det för säkerhets skull?
Damen i hotellreceptionen gav mig en konstig blick när hon sa att fartyget avgångstid var kl 14. Då var klockan redan efter 14…jag tänkte att det måste vara något fel, jag hade ju läst klart och tydligt på programmet att sista tid att vara ombord var halv sex…det måste vara något missförstånd. Eller?
Plötsligt insåg vi att vi inte hade råd att chansa, där stod vi – visserligen hade vi pengar och pass – men vår packning var ju kvar ombord och att försöka hinna ikapp ett fartyg när man är på en ö ute i Atlanten är inte lätt! På ett par sekunder hade vi fångat upp vårt bagage och kastat oss ut på gatan i en taxi. ”Mot hamnen! Kör, kör, kör!” hojtade jag till den lätt förvirrade tanten bakom ratten.
I hamnen fick jag tag i en man i väst med texten ”port security”. Uppjagad och föga sammanhängande försökte jag förklara att vi måste med det där MSC-fartyget som vi såg försvinna ut till havs.
Mannen tittade uppgivet på den förvirrade turisten (mig) men plockade i alla fall upp telefonen och ringde. De där minuterna vi fick vänta när han ringde deras port agent som i sin tur tog kontakt med fartyget var hemska, evighetslånga.
Till slut kom beskedet; kaptenen hade förbarmat sig och skulle vänta, en livbåt var på väg för att plocka upp oss!
Jag trodde knappt det var sant! I det ögonblicket tårades mina ögon och såväl taxidamen som Ricardo (säkerhetsvakten som jag tvingade att berätta sitt namn för att jag skulle kunna tacka honom) fick lyckliga kramar! Att hela MSC Armonia, nu redan en bit ut till havs, låg kvar för att invänta oss kändes lika fantastiskt som genant.
All heder åt alla inblandade; hamnpersonalen, killarna från fartyget som kom med livbåten – alla vi mötte och som blev inblandade på vägen var fantastiska; hjälpsamma och vänliga!
Så kom till slut livbåten och hämtade oss. Vi hoppade i och blev körda ut till fartyget där hela livbåten krokades fast i starka vajrar och hissades ombord.
Väl i nivå med däck fick vi fick kliva av och ut på däck för att bli visiterade och genomsökta (vilket man alltid blir efter en dag iland), allt medan en grupp nyfikna passagerare stod och fotade och tittade på spektaklet en bit bort bakom ett rep!
De tjoade och skrattade åt oss och det kunde vi gott bjuda på, vi log generat tillbaka och vinkade, nu var vi i alla fall lyckligt ombord!
Så vitt jag vet och tidigare har hört väntar inte kryssningsfartyg på försenade passagerare på detta sätt. Just därför känner jag desto större tacksamhet. Ja, mitt hjärta fullkomligen svämmade över av varma tankar om rederiet och kaptenen!
Efteråt hade vi möte med hotelldirektören Vincenzo di Simone som var ytterst professionell; han ville helt enkelt veta varför situationen hade uppstått så att han kunde undvika det i framtiden.
Klockan 5:30 var inte halv sex på kvällen utan på morgonen…det var då fartyget skulle byta position (så det stämde ju) men nästa dag hade programmet informerat om tenders och nya tider att vara ombord, vilket vi ju aldrig hade sett, för då var vi ju iland på hotellet där vi övernattade.
Senare på kvällen fick vi också träffa kapten Raffaele Iaccarino och framföra såväl tack som ursäkter. Kaptenen bara log och hoppades vi skulle få en trevlig fortsättning på kryssningen.
Ja, som ni ser, vi på SeaFun är beredda att gå långt för att göra vår research och ta reda på det mesta om kryssningsvärlden! 🙂
Och sensmoralen i denna absurda story får väl vara denna: dubbelkolla alltid en extra gång innan ni går av vad som gäller, fråga någon i personalen en gång extra när fartyget går, kanske till och med meddela någon ombord om ni planerar att stanna iland över natten som vi gjorde. Det kommer i alla fall jag att göra hädanefter!
2 kommentarer på “Missade fartyget, kvar på ön”