I tisdags åkte vi iväg på sommarkryssning med Viking Line. De har flera varianter att välja på, alla utgår från Stockholm. Den vi valt besökte två destinationer; Ystad och Visby. Tre nätter på fartyget Viking Cinderella och två dagar iland alltså vilket kändes som en mycket trevlig minisemester såhär i slutet av sommaren.
Hela familjen skulle med denna gång, och vi reste med bil ombord eftersom vi tyckte att det var ett genialt koncept av flera anledningar. Vi kunde…
- slippa att ta oss kommunalt till fartyget vilket var både bekvämt och coronasäkert,
- handla taxfree online i förväg och få det levererat till bildäck sista dagen,
- rulla av på destinationerna och ta oss dit vi ville för egen maskin.
Dösmart med andra ord! Och säga vad man vill om Östersjökryssningar men vilken annan kryssning i världen kan du göra detta på?
TUT! Tid för avfärd!
När klockan kröp allt närmare deadline för avfärd fick vi dock ändra planen till att plocka upp familjens minsting på förskolan på vägen. Väl där insåg vi att vi glömt hans jacka och med tanke på den ostadiga väderprognosen (som senare skulle visa sig helt felaktig – åt det positiva hållet) vände vi hem för att hämta den.
Denna sista-minuten-manöver kombinerat med att vi hamnade i totalt oförutsedd rusningstrafik med köer (en tisdagseftermiddag? hallå?? var kom alla bilar ifrån?) gjorde att vi snart började inse att vi skulle vara på plats vid Stadsgårdskajen sent. På tok för sent!
Fjärilarna i magen började dansa runt. Vi fick bara inte missa fartyget! Vad skulle vi göra, hur länge skulle de vänta? Skulle de ens vänta på oss?? Enligt våra bokningspapper ska bilburna passagerare vara på plats en timme i förväg, samt vara incheckade och klara en halvtimme före avgång. Det svarar inte på allt. Allra minst vad som händer med bilar som kommer när det är mindre än en halvtimme kvar, även fast fartyget inte gått än. Får de stå med lång näsa kvar på kaj eller skulle det gå att få komma ombord ändå?
Nervpirrande start
Till slut kom vi i alla fall fram. Bara för att mötas av en jättelång bilkö igen, nu på väg in mot Viking Line i ”fållan” bredvid Fotografiska muséet (ni som tagit bil ombord vet var jag menar). Först blev vi lugna. Med så många bilar som inte heller hunnit fram än måste det ju vara lugnt. Eller? Så började vi inse att det verkade konstigt. Ett telefonsamtal senare var vi på det klara med fakta: de flesta köade till Gabriella en bit bort som skulle avgå en halvtimme senare!
Nageltugg och svordomar! Hur skulle vi göra nu? Pressa oss om dem före, chansa att de skulle till Gabriella och utan att förklara oss ändå agera med någon slags rättvisedevis att vi ju annars skulle missa fartyget? Eller stå still, vänta och vänta och kanske få se Cinderella glida iväg – utan oss?
Jag sprang till och med fram och pratade med en dam i en lucka som minst sagt var lika stressad hon. ”Vi gör vad vi kan!” meddelade hon utan att ens se på mig. Nu visste jag i alla fall att hon visste att vi stod där någonstans bak i bilkön och ville med. Och vi vill ha vänner, inte ovänner. Så jag skickade en bön uppåt, bestämde mig för att lita på att det skulle lösa sig och så stod vi snällt kvar. Det var nervipirrande men vi hann! Vi blev näst sista bilen ombord! Tack till terminalpersonalen på Viking Line!
Klicka här nedan så får ni se en kort film om dramat:
Körkortet försvunnet!
Sensmoralen av detta är INTE att det går bra att vara sen för Cinderella väntar. Nej, sensmoralen är att vara ute i ännu bättre tid än man tror, för man kan aldrig förutse trafiken. Eller om man behöver göra en detour och hämta glömda saker, eller annat som kan hända på vägen.
Innan alla nerver lagt sig tillrätta igen insåg jag att mitt körkort var borta! Hade det kanske trillat ur händerna på mig när jag bokningspapper, pass för barnen och körkort för oss vuxna passerat mellan incheckning och bilruta i alla hast? Låg det kvar på marken i Stadsgårdskajen? Vi letade så mycket vi hann i bilen men var ju tvungna att lämna bildäck. Så stressen satt i ett bra tag till…man vill ju inte att ens ID-handlingar förloras och kommer i orätta händer.
Det var inte förrän dagen därpå som vi kom åt bilen igen och kunde leta med ljus och lykta. Låååångt långt ner mellan bilsätena låg det. Det måste glidit väg när jag la alla papper och handlingar i knät. Efter att nästan ha fått bygga om bilen kändes det som fick äldste sonen med sina späda 11-åriga fingrar tag på det. Puh! Ordningen återställd.
Slutet gott, allting gott…fast det ju bara var början!
Och med detta kan jag fortsätta min kryssningsberättelse. Nu vet ni hur det började, ganska dramatiskt. Men slutet gott, allting gott – som alltid när vi reser. Knas händer men det ordnar oftast upp sig.
Vill ni läsa om mer dramatik? Läs om när vi glömde passen och fick vända hem för att hämta dem, eller när vi missade fartyget på en Atlantkryssning!
Till er som trots all denna dramatik redan känner er sugna på en sommarkryssning med Viking Line, är svaret att jo, det finns både avgångar och platser kvar i sommar på andra flernätters-kryssningar. Man kan kryssa till Bornholm eller kryssa till Höga Kusten. Så in, sök och boka innan det är försent!
Snart kommer fler berättelser också från vår sommarkryssning så missa inte att titta in på Kryssningsbloggen här på Seafun snart igen. 😉