Gillar man fisk och skaldjur är det till Happy Lobster man ska gå när man korsar Östersjön med Silja Line. Restaurangen är en av våra favoriter, särskilt deras skaldjursplatå. Konceptet finns på Silja Lines Helsingfors-fartyg Silja Symphony och Silja Serenade liksom på fartygen Galaxy och Baltic Princess.
Jag skulle nu lätt kunna ge er en smaklökskittlande beskrivning med bilder på leende barn och skaldjur i alla dess former, och ja, lite ska jag plåga er åt det hållet. Men, ni ska få den andra sanningen också! 😉
Vikten av att passa en bordsreservation
Egentligen hade vi bokat bord på den italienska familjerestaurangen Tavolàta av den enkla anledningen att man inte kan boka bord i förväg på Happy Lobster, det måste man göra ombord.
Eftersom vi var sist på fartyget var vi sena och missade därför vår bordsbokning på Tavolàta, därför försökte vi istället få bord på Happy Lobster. Det var kö men vi fick en sådan där ”puck” som signalerar när det finns plats. Under tiden kunde vi röra oss längs promenaden mitt i fartyget.
Vi väntade och väntade. Först var allt okej, sedan började framförallt lille Theodor spåra ut mer och mer…nu var hungern ett faktum som inte gick att ignorera längre! In på Sushi & Co mitt emot för att fixa varmt vatten till gröt och preciiiis när vi mixat till den blinkade förstås den ”puck” vi fått från Happy Lobster att nu fanns ett bord till oss ledigt. Bara att packa ihop och balansera iväg med muggar och grejer…
Som att äta på scen
Jag vet inte vilka som är mest beundransvärda; finrestaurangen som tar emot barnfamiljer eller vi som envisas med att gå dit när vi kunde suttit på den slamriga buffén där vi inte hade märkts hur stökiga vi än hade blivit…(fast det var faktiskt fullt så just denna gång hade vi inte kunnat gå till buffén…).
Så klart fick vi ett bord MITT I restaurangen; det vill säga så att ALLA kunde se och höra oss. Inte intill en vägg, lite i skymundan sådär eller vid något av borden mot promenaden där vi suttit förut… Jahapp, ner med konstrande baby i barnstol, röja en radie av en halvmeter på bordet för att undvika att han skulle dra ner allt (vilket betydligt begränsade utrymmet för oss övriga), upp med skärm åt vår stora kille och så installera oss själva med kameror, handväskor, skötväskor och så vidare. Puh!
Hur vårt bord blev ett slagfält
Middagen fortlöpte…sådär skulle man kunna säga. Det hade säkert kunnat gått värre, men även bättre. Vårt bord var faktiskt efter en stund som ett mindre slagfält. Med armbågen lyckades jag välta ner mitt bröd på golvet som snabbt sällade sig till de bitar lille T spottade ut när han tyckte de var färdigtuggade.
När vi fått in vår skaldjursröra med löjrom och Kristofer skulle fota mig med härligheten välte han samtidigt ut sitt vattenglas över hela bordet. Snabb som en vessla sköt jag ut stolen för att undvika de små rännilar av vatten som var på väg utöver min bordskant och ner i mitt knä. Klänningen klarade sig. Äldste sonen Isac skrattade så han tjöt och de som inte redan stirrade på oss vände nu på huvudena för att se vad som stod på.
När Isacs barnmat kom in; köttbullar med pommes frites, bjöd vi Theo på en köttbulle som underhållning för att han skulle kunna hålla den i handen och tugga på den.
Jojo, nog blev det underhållning alltid när han med en kastarm som hade gjort en basebollspelare avundsjuk, hivade iväg den över vårt bord och rakt in över våra bordsgrannar!
Jag krympte instinktivt och gjorde mig så liten jag bara kunde, jag ville verkligen sjunka genom golvet men effekten blev nog den motsatta; jag är rätt säker på att det hela såg väldigt underligt (och lustigt) ut.
Att gilla läget och kunna njuta, oavsett
Det var bara att ge upp, strunta i hur mycket alla tittade (om de nu gjorde det, jag vågade faktiskt inte se efter), bestämma sig för att sitta kvar och att vi hade lika stor rätt att njuta som alla andra. Jag såg faktiskt andra familjer med barn som körde bilar på golvet och sprang runt i strumplästen också…
Det blev en trött skål med mannen över det plaskvåta bordet innan vi högg in på våra vitlöksfrästa jätteräkor. Lille Theodor skötte sig fint resten av tiden medan Isac sov tvärs över ett par stolar med sina fötter i mitt knä.
Möjligtvis var vi den ypperliga testpatrullen för med tanke på att personalen hade tålamod med oss borde alla andra slags gäster vara en baggis!
Kort om maten
Vår räkskagen med löjrom (140 sek) var suverän. Bra att servitören upplyste om att den inte kom på något bröd när han sträckte fram brödkorgen.
De vitlöksstekta jätteräkorna med koriandervinegrette (260 sek) smakade också bra även om vi inte kände någon framträdande smak av vare sig vitlök eller koriander. Portionen innehöll fem jätteräkor med potatis (oskalade) blandad med ett par spenatblad och några cocktailtomater.
Ingen av oss rörde potatisen då det kändes som ett alltför torrt och tråkigt tillbehör till räkorna. Jag hade gärna sett en fräsch sallad till istället, varför inte en med mango, chili och avocado eller något helt annat samt en sås.
Nästa gång får det bli skaldjursplatån, eller buffén!
En kommentar på “Slaget vid Happy Lobster – eller mardrömsmiddagen”